Det grekiska mänskliga dilemmat

2010-05-11 14:57, Edited at: 2010-06-11 12:58

"Trippelchock mot pensionerna!"

"Vilda nedskärningar!",

"Gör vi inget så blir det inga pensioner!"

Samtliga av dessa grekiska uttalanden står med i en av Di.se artiklar i förmiddags, om greklands krav att bedriva de åtstramningar som krävs efter godkännandet av IMF:s nödlån

Det är ingen nådig stämning bland kommentatorerna kring vad man tycker om dessa uttalanden. Flera skriver vad som är fel på grekerna, hur de kan tycka att deras generösa pensionssystem kunde vara hållbart, varför de inte kan se att vi andra har precis på det sätt som de själva protesterar gentemot

Detta är egentligen inget ovanligt utan är ett rent bevis på hur vi människor fungerar över hela världen. Inte så att man ser det som en rättighet överallt att gå i pension vid 52 årsålder och ha 14 månadslöner kanske. Men däremot att protestera och reagera på förändringar som drabbar oss negativt, oavsett om det har att göra med lönesänkningar för att ett land ska överleva, premiehöjningar på försäkringar, elpriset eller biltullar i göteborg

Människors välmående är som bekant kortsiktigt. Vi glädjer oss åt kortsiktiga nöjen och har svårt att på samma vis uppskatta det som kan komma i framtiden. Vi vill ha det bra nu, inte sen. Vi köper aktier istället för att ha pengar i ränteplaceringar, vi sysslar med stockpicking för att tjäna pengar snabbare på våra aktier, vi kör med hävstång, cfd´s, och belånar aktier för att det ska gå ytterligare snabbare. Det är sällan vi nöjer oss med hur vi har det nu, utan vi vill ha mer och mer och mer..

Vi vänjer oss vid våra löner, våra förmåner och även vad vi eventuellt ska få för pensioner när vi blir äldre. Detta syns tydligt i avtalsrörelser när stora förbund ska försöka komma överens om vilka lönehöjningar olika grupper kommer ha den närmsta framtiden och vilka strejker detta ger. Trots detta blir vi ändå ej nöjda?

Detta kallas för "ekorrhjulsprincipen", kort betyder det att man anpassar sina utgifter efter sina inkomster. En låginkomsttagare har utgifter efter sin lön, en höginkomsttagare efter sin likaså. Denna princip är mycket accepterad hos chefer och personalansvariga som vet att man vänjer sig efter ett tag och förr eller senare alltid vill ha mer. Det fungerar som en motpol kring att acceptera samtliga lönekrav som man ser som "rimliga". Rimligheten i detta fallet är inte alltid som baken delad utan även föränderlig!

Greklands problem är egentligen därför inte ett grekiskt kulturellt dilemma ( möjligtvis är de kraftiga protesterna ett resultat av det sydeuropeiska temperamentet) utan snarare ett resultat av hur vi människor faktiskt fungerar när det kommer till kritan, och vad vi för en gångs skull kanske lära oss utav detta...