Framtiden för finansmarknaderna eller allt såg bättre ut förut – även framtiden

2011-12-26 11:48

Betydande problem för världsekonomin. Inlägget innehåller en kortfattad diskussion om situationen i de viktigaste blocken.

Hur ser framtiden för de stora ekonomiska blocken ut?

Europa: Det är svårt att se positivt på Europas ekonomiska framtid och det är lätt att bli pessimist även när det gäller den politiska. De europeiska ledarnas svar på skuldkrisen är återhållsamhet, återhållsamhet och åter återhållsamhet (austerity) för att återställa budgetbalansen i de perifera länderna till mer hållbara nivåer. Problemet är att neddragningar i de offentliga budgeterna leder till bortfall i efterfrågan. Detta parat med en banksektor som förväntas dra ned på utlåningen på grund av svårigheter med (utökade) krav på kapitaltäckningen och allmän återhållsamhet i den privata sektorn kan förväntas leda till minskade investeringar. Kort sagt åtgärderna för att minska underskotten tillsammans med problem i den privata sektorn kommer att leda till minskad ekonomisk aktivitet vilket i sin tur leder till minskade skatteintäkter och ökad kostnader för det offentliga (kostnader för arbetslöshet). Således den påbjudna boten kommer med största säkerhet att förvärra soten.

Marknaden misstror periferiländernas möjlighet att återbetala sina skulder, vilket leder till höga räntor, vilket förstärker problemen. Det blir en ond cirkel. Den onda cirkeln skulle kunna brytas genom att ECB går in och köper upp/garanterar de utsatta länderna statskulder/statsobligationer. Knappast någon bra lösning, men kanske en av få möjliga. Ett sådant agerande är dock inte förenligt med ECB:s mandat. Vissa menar dock att man redan - med betydande framgång - slagit in på den vägen. Även om 10-årsräntan för Italien ligger kvar på mycket höga nivåer har tre- och två-årsräntorna sjunkit tillbaka markant.

http://www.nytimes.com/2011/12/22/business/a-central-bank-doing-what-central-banks-do.html?_r=1&hp

Att Grekland skulle kunna betala sina skulder framstår dock som uteslutet. Fördröjandet av den processen handlar rimligtvis om att på något sätt försöka rädda ett antal stora europeiska banker som skulle bli konkursmässiga om de blev tvungna att ta förlusterna omedelbart.

Ingenstans har man dock – av mer eller mindre naturliga skäl – på allvar tagit itu med allvarliga underliggande problem. De problemtyngda länderna har förlorat i konkurrenskraft jämfört med kärn-Euro, se exempelvis nedan under Labour cost:

http://www.bbc.co.uk/news/business-16290598

Så länge som man inte återställer konkurrenskraften i dessa länder så är det svårt att tro på någon god utveckling i dem. Och därmed skulle problemen i Europa fortsätta. Man kan väl grovt tänka sig tre sätt att återställa konkurrenskraften. Deflation i de aktuella länderna. Ett annat alternativ skulle vara en förhållandevis hög inflation sett över hela Eurozonen tillsammans med stabila priser i de problemtyngda länderna. Detta skulle också innebära att Euron försvagas jämfört med övriga valutor. Det sista alternativet skulle vara en nedskrivning av valutan i de problemländerna jämfört med kärn-Euro, d v s att de lämnar Euron.

På många sätt framstår det sista alternativet som det bästa. Fast går det att genomföra på ett någorlunda ordnat sett? Troligen inte? Och vilka skulle de politiska konsekvenserna bli för EU-samarbetet? Kanske inte önskvärt ändå!?

Tanken, möjligen outtalad, som tycks ligga bakom den politik som förs för närvarande är att de problemtyngda länderna skall deflatera sig till konkurrenskraft. Men är detta överhuvudtaget praktiskt möjligt. Hur länge kommer befolkningarna i de aktuella länderna acceptera den riktning som politiken nu tagit. Om problemen med att deflatera sig till konkurrenskraft har Paul Krugman skrivit en hel del, se bl a nedanstående länk.

http://krugman.blogs.nytimes.com/2011/12/23/new-frontiers-in-economic-barbarism/

Återstår att se på möjligheten av ökad inflation i EU:s kärnländer. Sådan inflation skulle kunna återställa problemländernas konkurrenskraft. Verkar dock inte vara en politiskt möjlig väg framåt för närvarande, med tanke på Tysklands och ECB:s totala ovillighet att tänka sig en sådan lösning. Finns också anledning att misstänka att övriga berörda på världsmarknaden skulle reagera med motåtgärder mot medvetna åtgärder för att försvaga Euron. Just nu är väl i stort sett alla mycket angelägna att försöka exportera sig ur sina problem.

Oberoende av hur den Europeiska krisen kommer att lösa eller inte lösas talar väl mycket för att Europa för närvarande är på väg ner i recession. Eller att den redan startat men att det inte syns tydligt i statistiken ännu. Det är dessutom svårt att se någon möjlighet till en snabb lösning av Europas problem, varför man väl i bästa fall kan förvänta sig att ekonomierna hankar sig fram under en relativt lång tid.

(I den interna Europa-diskussionen tenderar det att glömmas bort att det är en kraftig förenkling att periferiländerna varit slösaktiga medan kärnländerna varit ansvarstagande. I själva verket har kärnländernas handelbalanser varit kraftigt gynnade av Eurosamarbetet och till icke obetydligt del har man ett gemensamt ansvar för att utvecklingen hamnat där den hamnat. Se exempelvis länken nedan som i all korthet ger en bra sammanfattning av hur vi hamnat där vi är:

http://www.bbc.co.uk/news/business-16290598 )

Hur är då situationen i Kina? Det förs för närvarande en livlig diskussion om Kinas framtid. Kina har i stort sett undgått recessionen i USA och Europa efter finanskrisen genom kraftig ökning av investeringarna. På detta sätt har man också kunnat utgöra ett viktigt draglok för andra ekonomier.

Enligt många har Kinas överbryggning av recessionen i världsekonomin skett till priset av investeringar som aldrig kommer att betala sig. De flesta har väl vid det har laget läst om problem i fastighetssektorn. De kinesiska bankerna riskerar att sitta med stora mängder problemlån. Den centralplanerade ekonomin har dock förhållandevis stora möjligheter att sopa problem i banksektorn under mattan, exempelvis genom att låta spararna/konsumenterna/den arbetande befolkningen betala för missallokeringarna vad gäller infrastruktursatsningar. Det sker bl a genom att hålla sparräntorna lägre än inflationen, vilket medför en konstant transferering av kapital från spararna till banker och ägare av realkapital.

Detta medför givetvis samtidigt en hämsko för den privata konsumtionen vilket är ett bekymmer i en ekonomi som skulle behöva en högre privat konsumtion. Problemen underlättas inte av att den viktigaste handelspartnern, Europa, av allt att döma är på väg ner i recession. Om eller hur länge Kina kommer att kunna undvika en hårdlandning i ekonomin har undertecknad svårt att ha någons susning om. Det borde dock vara svårt att vara obetingat optimistisk när det gäller Kinas ekonomi. En sida om är intressant att följa när det gäller Kina är Michael Pettis blog.

http://mpettis.com/

En försvårande omständighet är att man för närvarande håller på med ett ledarskifte, vilket tydligen kan förväntas leda till minskad handlingskraft. Ledarskiften tar tydligen normalt sett mycket lång tid i Kina. Det finns som sagt många som har åsikter om hur den ekonomiska situationen i Kina skall tolkas.

Om vi då vänder oss mot USA. Den ekonomiska utvecklingen där har varit någorlunda robust, om än inte god. För att få ner arbetslöshet skulle tillväxten behöva öka. Det finns en intressant aspekt på den ekonomiska statistiken som inte har uppmärksammats så mycket. I slutet av sommaren såg man i en hel del statistik tecken på en avmattning, medan statistiken under senare tid lutat mer åt det positiva hållet. Fast det kanske är att så att detta mönster till en betydande del är en statistisk artefakt.

“In two notes, the first from late October and the second from last week, Nomura explains how the severe contraction in the US economy at the end of 2008 and early 2009 was captured by some economic indicators as new seasonal trends.” se

http://ftalphaville.ft.com/blog/2011/12/20/806221/tis-the-seasonality-hold-the-jolly/

Det vill säga, säsongsjusteringen har påverkats så att modellerna för denna förutsätter en kraftig nedgång Q4 och Q1. Detta leder till att en del statistik som rapporteras för tillfället justeras upp mer än vad som är motiverat av verkliga/normala säsongsvariationer. Medan det i somras var tvärtom. Så i realiteten kanske USA haft samma halvtaskiga utveckling hela tiden. I somras något bättre än (delar av) den rapporterade statistiken angav och nu något sämre än vad statistiken anger. Även USA har sina politiska problem, med en extrem polarisering, som de flesta känner till. Även USA kommer givetvis att påverkas av en recession i Europa.

Denna kortfattade överblick över den världsekonomiska situationen kan sammanfattas i att: Europa har allvarliga problem, är antagligen på väg ner i recession om den inte redan har startat. Det är svårt att se någon möjlighet till snabb lösning på problemen. Kina ekonomiska tillväxt tuggar visserligen på, men det finns allvarliga potentiella problem. USAs tillväxt har varit någorlunda robust, men är alldeles för låg för att undanröja allvarliga problem som exempelvis den höga arbetslösheten.

Som om det ovan sagda inte vore nog så har vi situationen med energiförsörjningen som vilar som ett tungt orosmoln över utvecklingen. Den ekonomiska avmattningen från slutet av 2008, framför allt i den utvecklade världen, har lett till en betydande minskning i oljekonsumtionen jämfört med hur det hade varit om världsekonomin tuggat på i den takt man annars kunde ha förväntat sig. Hur går det då om världsekonomin undviker att gå in i en recession, och, mot förmodan, fortsätter att växa i någorlunda god takt. Undertecknad har svårt att se annat än att oljeförsörjningen då snabbt kommer att bli ansträngd igen (kanske redan 2012 , men senast 2013) och att höga energipriser riskerar att ge en allvarlig belastning på ekonomierna i alla oljeimporterande länder. Som om inte detta var nog har vi det geopolitiska läget, med en allt mer hårdnande konflikt mellan Iran och USA samt oroligheter också i Kazakhstan.

(http://oilandglory.foreignpolicy.com/posts/2011/12/22/oil_and_geopolitics_a_turbulent_year_and_no_end_in_sight)

Sammanfattningsvis är jag pessimist om framtiden. Min läggning tenderar dock att vara pessimistisk så jag kanske målar fan på väggen. Och jag har haft fel förut. Självklart har jag ingen som helst aning om hur finansmarknaderna kommer att utvecklas på kort sikt. Kanske har ECB lyckats få en någorlunda kontroll på räntemarknaderna (se länk ovan) samtidigt som problemen för Italien och Spanien inte är alldeles akuta. Optimisterna kan således finna positiva tecken vilket på lite kortare sikt skulle kunna leda till uppgångar. På längre sikt har jag som sagt svårt att inte vara pessimist. Således har jag svårt att tro på någon bra utveckling på aktiemarknaderna på halvlång sikt. Om världens ekonomier förmår att tugga på i någorlunda takt borde oljepriset stå sig eller till och med öka. Om vi däremot får en avmattning är det väl stor risk att oljepriset går ner. Här finns dock som alltid en risk för störningar i utbudet som skulle kunna ge ett relativt högt pris även vid en mindre god utveckling av världsekonomin.

Kommentarer emottages tacksamt, speciellt sådana som på goda grunder ger anledning att tro att jag har fel.