Grekland: Soppa med ny bas?

"Nöden är uppfinningarnas moder", sade Platon för ca 2500 år sedan. Under våren 2010 kanske hans ättlingar får läge att testa den hypotesen i praktiken? Då ska nämligen Greklands-soppan avsmakas och smaksättningen kommer att analyseras i detalj. Vi nordbor har hört att man kan koka soppa på en spik, grekerna ska nu visa omvärlden ifall man kan koka soppa på kredit? Denna veckas fredagspaller ska förstås handla om den grekiska tragedin.

Grekland med sina strax under 11 miljoner invånare har hamnat i världens fokus de senaste veckorna. Statsskulden beräknas för 2009 uppgå till ca 260 miljarder euro eller 108 % av BNP. Dessa kommer inte heller att minska då budgetunderskottet beräknas nå ca -13 % av BNP för 2009. Det innebär att statsskulden enbart under 2009 ifjol ökade med ca 35 miljarder euro.

Grekland har lovat att redan i år kapa underskottet till 8 % av BNP, för att inom några år nå EMU-kriteriet på maximalt -3 % av BNP. Innan (om?) de når den nivån, så kommer statsskulden fortfarande att vara skyhögt över EMU-kriteriets maximala 60 %! Grekland är alltså i en väldigt prekär situation, något som indirekt drabbar hela Europa. Worst case-scenariot är att euron fallerar.

Greklands situation blir heller inte bättre av att det har riktats misstankar om fiffel med de officiella siffrorna. I veckan kom det fram att Goldman Sachs hade hjälpt till att förskjuta en räntebetalning på 1 miljard USD via ett swapavtal. Detta dolde en del av budgetunderskottet för bl.a. Eurostat. Förfarandet ställer ytterligare frågor. GS beräknas ha tjänat 300 miljoner USD på denna transaktion. Finns det någon som tror att andra investmentbanker har försatt den här möjligheten? Knappast! Därför undrar man vad budgetunderskottet egentligen ligger på?

Tyvärr slutar frågetecknen inte där. Eurostat har också kommit fram till att Greklands officiella beräkningar av BNP bygger på undermålig rådata!!! Enligt en utredning misstänks den grekiska statistiken bestå av bl.a. andrahandsdata och generella uppskattningar, kryddat med politiskt balanserande (á la Kina). Eurostat har gett Grekland hela februari på sig att bringa klarhet i detta. Om detta stämmer är det oerhört allvarligt. Grekland kanske tvingas revidera sitt redan höga budgetunderskott? Om dessa anklagelser visar sig stämma, kan man verkligen ifrågasätta grundvalarna för euro-samarbetet?

Om man återgår till soppan så blir man lite orolig över alla dessa kockar som ska lösa problemen! Tyskland och Frankrike som har stora inhemska intressen av att Greklands öde slutar lyckligt. Tyska, franska och scweiziska banker står för ca 70 % av Greklands belåning. Naturligtvis kommer EU-staterna att se till att grekerna inte "defaultar" på sina amorteringar. Den risken är mycket låg, trots att Grekland inte hade en bra historik före EMU-inträdet. Risken just nu - ur EU:s synvinkel - handlar istället om kostnaden för detta.

Förra veckan deklarerade EU:s nye (anonyme) president Van Rompuy att EU-länderna hade en lösning. Världen andades ut - en stund! Till slut fick vi nämligen veta att stödet skulle vara "politiskt"! EU-länderna ska alltså ha ett coach-möte med grekiska politiker och ge dem stöd när de ska övertyga sina uppretade medborgare att skatten ska höjas, lönerna sänkas och den eventuella tillväxten skjutas på framtiden. Man trodde nästan att det var ett aprilskämt! Lyckligtvis har IMF börjat utreda vad som kan göras, vilket har fått fransmännen att vakna. Hemska tanke om amerikanerna skulle ta över initiativet i denna interna europeiska fråga!


Nu kanske man inte ska ironisera alltför mycket. Det kan faktiskt finnas mycket på gång bakom kulisserna. EMU-reglerna förbjuder direkta stöd mellan staterna, men däremot kanske de nationella bankerna får extra garantier ifall de tecknar sig i de kommande grekiska emissionerna? Det är en form av politiskt stöd som den finansiella världen skulle uppskatta.

Man kunde förstås påstå att med låga räntor så är hög skuldsättning ingen fara. Grekland kunde mycket väl klara en långvarig skuldsättning på över 100 % av BNP. Nu ska man dock ha klart för sig att räntorna inte kommer att vara så här låga i många år till! Såväl stater som privatpersoner ska förbereda sig på betydligt högre räntor genom att amortera bort överskuldsättningar. Enligt Danske Bank borde Grekland spara 4 % av BNP varje år fram till 2020 för att då han en skuldsättning på 60 % av BNP, dvs EMU-kriteriet. Det kommer förstås Grekland aldrig att klara av, eftersom en sådan spartakt automatiskt innebär att en svag ekonomi kastas in i en kraftig lågkonjunktur. Istället måste antagligen Grekland (med EU:s hjälp) refinansiera sig med nya obligationer i många år. Det går säkert bra med 1 %:s ränta. Går det att göra med 7 % ränta?

Vem ska rädda Grekland från en framtida tragedi? Grekland verkar tyvärr vara i en situation där de själva inte kan ta sig ur detta! Uppdraget verkar därför falla på några tunga politiska institutioner. Frågan är inte om de kommer att klara det - självklart kommer de att lyckas. Frågan är vad det kommer att kosta? Antagligen kommer det att kosta betydligt mycket mer än nödvändigt eftersom högsta prioritet verkar vara att behålla det politiska initiativet, utan att ge några garantier! Skulle det ekonomiska ha haft högsta prioritet, hade EU-länderna satt press på Grekland redan 2001 när de första gången överskred EMU-kriterierna. Det hade kanske kunnat spara oss många miljarder euro?

Vad har Grekland för egna alternativ? Vissa förespråkar utträde ur EMU och tycker att Grekland tillfälligt ska återgå till drachmer för att stabilisera situationen (dvs devalvera sig ur krisen). Barry Eichengreen påpekar dock problemen med detta något ogenomtänkta förslag. Vem vill frivilligt sitta kvar med ett drachmer-konto när man vet att detta kommer att devalveras? Ingen! I praktiken är således ett utträde ur EMU inte ett alternativ, något som BE redogör för.

Oberoende av eventuell europeisk (internationell) hjälp måste Grekland alltså bita i det sura äpplet och göra precis det som euroskeptikerna varnade för. Grekerna måste på ett mycket påtagligt sätt anpassa sig till de ekonomiska realiteterna. Detta sker genom att få budgetunderskottet i (bättre) balans. Att skapa budgetöverskott är knappast ett krav men betydligt närmare -3 % är en nödvändighet. Grekland måste också få ner statsskulden. På sikt måste grekerna även öka sin konkurrensförmåga och bli mer internationella (idag står exporten för ca 20 % av BNP - lägst inom EU).

Detta är förstås enkelt att säga, men mycket svårt att genomföra i praktiken. Vi hör talas om storstrejker när statliga löner fryses, vi ser reportage från skofabriker som har funnits i 27 år men som nu inte har betalat löner på flera månader. Vi ser ett folk i chock! Tyvärr är detta bara förnamnet. I och med EMU har Grekland tagit bort möjligheten att devalvera sig ur krisen, vilket givetvis är bra i ett längre perspektiv, men på kort sikt kommer det dock att innebära mycket svåra beslut och mycket, mycket ilska bland den grekiska befolkningen.

För EU:s del är problemet också att detta inte slutar med Grekland! Vi har kanske fyra euro-länder till som har motsvarande problem! När flyttas "finansdrevet" över till övriga PIIGS-länder? Detta kan alltså bli en följetong som förföljer oss under hela 2010. Å andra sidan kanske detta drar förbi fortare än man anar? Minns någon vad kreditfokus var på innan Grekland? Jag har inte sett en Dubai-rubrik på snart en månad...


Det enda som vi vet säkert med denna Greklands-soppa är att det är första stora testet för euron. Utfallet avgör eurons framtid. Vi kommer helt klart att få ett nytt recept på "spiksoppa" och huruvida det är framgångsrikt är något som vi kan avgöra först om tre-fyra år.

Sist men inte minst kanske EU borde lyssna på de gamla grekerna? Platon sade också för ca 2500 år sedan att "inte riskera något, är att riskera allt"! Kanske de större EU-länderna borde riskera sina budgetunderskott och skakiga men hanterbara statsskulder, ifall de verkligen vill bevara euro-samarbetet? Att komma med politiska lösningar utan bindande garantier kommer inte att fungera. Speciellt inte när detta "finansdrev" når de övriga PIIGS-länderna. Försiktighet kan alltså äventyra euron och den europeiska integrationen. Sen om eurosamarbetet är viktigare än den nationella opinionen, det är den riktigt viktiga frågan? Den frågan kommer att få sitt svar under 2010 och först då vet vi hur det går för euron...

Trevlig helg