Nasdaq-0.56%
Stockholm
1.04%
1.04%
Många av oss medlemmar här på Redeye trivs med utmaningen att finna bolag med enorm potential. Tillsammans tycker jag att 2009 års rekommendationer inom en rad sektorer har varit klockrena och en del av bloggarna här torde ha ett formidabelt track record från 2009. Många av rekarna är dock tillväxtbolag eller råvarubolag. Köper jag ett råvarubolag är det enbart med insikten att energibehovet i världen då inte kommer minska, samt att de stora bolagen är på tok för stora. Köper jag ett bolag som växer ska det vara bäst i klassen, alltså sälja något skalbart eller ha en affärsmodell som tillåter snabb tillväxt utan signifikanta investeringar. Exempel på dessa är affärsmodeller som liknar WeSCs eller Odd Mollys. Denna strategi har varit bärkraftig senaste tiden. Men…
Hur blev de riktigt stora aktiemogulerna sådär perverst rika? Vad är den gemensamma nämnaren?
1. Säkerhetsmarginal
2. Fundamentalt värde
Köp _ALDRIG_ något som är dyrt. Men i förhållande till vad? Enligt våra mest framträdande föregångare bör tillgångsvärdet vara adekvat nog och likaså intjäningsförmågan. Många av dessa tenderar att låta bli tillväxtaktier prissatta efter just tillväxt. Att investera i tillväxt är helt okej, men en säkerhetsmarginal bör eftersträvas. Varför?
En aktie som värderas till höga multiplar har ofta höga förväntningar och om dessa inte infrias kommer sannolikt aktien revideras ned och stöta på problem när det gäller att återvärderas till samma multiplar (inte likställt med pris, men ingen lär orka vänta). Detta är vad Graham skulle kalla en permanent förlust av kapital. Om man däremot köper ett företag som visat prov på tillväxtkraft, men av något skäl är tillfälligt nedtrycka, kan en säkerhetsmarginal uppnås och samtidigt tillväxtpotential baserat på det faktum att tillväxt strävar tillbaka mot sitt medelvärde.
En aktie som värderas till 50% av det egna kapitalet (P/B) kan således stiga 100% utan att vara övervärderad. Detta är mer än många aktier kan appreciera genom att revidera upp tillväxtprognoser under normala börsår, däremot finns nedtrycka aktier under alla år.
Denna typ av investeringsmetodologi har utklassat andra genom historien och allt talar för att detta kommer fortsätta. Varför? Det är helt enkelt plågsamt att vänta på uppgångar och dessa bolag är rent av tråkiga! Jag ska successivt börja investera i denna typ av bolag. Främst genom statistiska metoder men även genom att screena mina resultat.
Hade varit mycket intressant om vi kunde få igång en rörelse med denna typ av rekar också. Jag vet att många av er har plöjt böckerna, kanske dags att testa principen mer helhjärtat?
Denna text är skriven av vårt forums användare. Det är insändaren - och inte REDEYE - som ansvarar för inläggets innehåll. Det är således den enskilda signaturen som är ansvarig för inläggets innehåll och trovärdighet. Läsarna av inlägg uppmanas att på egen hand kritiskt analysera och granska informationen.
Kommentarer
iTrader,
Precis :) Känslorna spelar en ett spratt.
Framåt,
Instämmer fullt och riktigt, världen har förändrats och det stämmer inte in på alla bolag. Däremot kan man bära med sig grundtanken, till exempel köpa bolag vars värderingar är låga i förhållande till någon form av normaliserad tillväxt. Interpolera tillväxten in i all oändlighet är orimligt. Ska lyfta fram en reviderad värdemodell i ett kommande inlägg.
Så rätt strategi och så svårt att följa!
Jag gillar t.ex. finska YIT som rapporterade idag. Just nu betalar man dock 17,22 för aktien. Köper man aktien på dessa nivåer är det tveksamt om man får en överavkastning på 10 års sikt. Värderingen kräver nämligen att tillväxten fortsätter i historisk takt. Dessutom köper man utan "säkerhetsmarginal" enligt mig.
Å andra sidan, vilken icke-aktieägare har tålamodet att vänta när de säger att omsättning och resultat 2010 ska växa kraftigt?
Graham men även Buffet verkar till övervägande del (eller kanske helt) inriktade på företag som har ett eget kapital att tala om, ofta i form av fasta tillgångar som byggnader, maskiner/anläggningar, varu- eller råvarulager etc. Det finns alltså något substantiellt på plussidan i balansräkningen så att säga.
Här har det nog ändrat sig en del efter Grahams tid. Många stora företag har egentligen inga fasta tillgångar. De hyr sina lokaler och maskiner (t.ex. datorer), saknar lager (producerar "on demand" så att säga) osv. Förmodligen passar Microsoft, Google, men även Ericsson m.fl. företag som någorlunda in på denna beskrivning. Det är stora företag som egentligen leverar/producerar tjänster ("intangibles").
Vissa av Gramhams maximer angående företagets bokförda värde el. dyl. verkar låta sig mindre väl tillämpas på sådana företag.
Samtidigt är nog många andra av hans "sanningar" mer eller mindre allmängiltiga. Exempelvis är det väl lämpligt att se till ledningens skicklighet och trovärdighet vis-a-vis aktiägarna (t.ex. producerar den aktiägarvärde eller bonus till sig själva?). Ledningens/företagets "trackrecord" kan också vara en indikator på företagets framtida utveckling (även om man kanske ska akta sig för att lägga en linjal i diagrammet och extrapolera efter den). Företagets affärsmodell, dess konkurrenter, dess position på marknaden m.m. kan nog också vara intressant att fundera över.
Men vad vet jag egentligen ?
I efterhand kan man alltid se utvecklingen på Sharpe-kvoten i portföljen. Den beräknas ofta på långa perioder som 90 dagar, men man kan kontinuerligt följa den och se om det svänger för mycket.
Är man över 1 gör man ok i förhållande till risken man tar. Över 3 är mycket bra. Över 5 bör man fundera på om man har övernaturliga förmågor, eller kanske man bör ta hem något lite vinst då och sätta i kontanter (som drar ner volatiliteten, men också chansen).
Barney Two,
Är standardavvikelsen detsamma som risk? Akademiskt, svar ja. Där baserar man fortfarande halva den finansiella forskning kring CAPM. Teoretiskt mycket välgrundad men praktiskt bra nära värdelös.
Variationer i värde vill jag inte i alla lägen likställa med risk. Det kan mycket väl vara styrt av sentimentet. Ett bra företag kan uppleva hög volatilitet utan nödvändigtvis vara fundamentalt riskfyllt. Lite inte blint på modeller :)
Intressanta tankar