Nasdaq-0.13%
Stockholm
0.19%
0.19%
I Bodo Schäfers fantastiska bok ”Vägen till ekonomisk frihet” skriver han att avsaknad av pengar beror på ett antal olika mer eller mindre psykologiska egenskaper. Han skriver ”Det är lätt att lära sig de grundläggande principer om välfärd… Men varför är då inte fler människor välbärgade? Därför att det är precis lika lätt att fortsätta vara fattig.” – Det är lätt att spara 10 % av sin inkomst varje månad men det är också lätt att spendera pengarna!!!
De som inte bygger upp en förmögenhet har ett antal grundläggande åsikter som gör att de inte kan ha några pengar.
Till att börja med definierar inte de fattiga människorna rikedom klart och tydligt. Man måste alltså bestämma sig för vad som är rikedom för sig själv. Man ska se en tydlig summa framför sig. Jag ser flera summor framför mig. Först 400 000 kr, sedan 500 000 kr, därefter kommer 1000 000 kr. Sedan 2 miljoner 3 miljoner etc. Bodo skriver ”Livet är som ett postorderföretag. Det ger oss precis det vi vill ha.” Man skriver inte till postorderföretaget att ”skicka något trevligt”. Man gör en exakt beställning. Men så länge man inte har fastställt en exakt summa kan livet inte skicka pengarna till oss. Tipset Bodo Schäfer ger är att skriva upp en summa som man strävar efter. Sedan kan man ju ändra siffran om den var för låg…
Människor som inte har några pengar gör välfärd till ett ”vandringsmål”. Han menar att många människor kanske sätter ett mål men så fort det dyker upp problem ändrar de målet. Målet ”vandrar”, så att säga. Lösningen på det är att sätta upp så stora mål att de överskuggar alla problem. Stora mål gör att vi intresserar oss mer, upptäcker fler möjligheter och lär känna fler viktiga människor. Nu är mitt mål mycket högre än förut. För några år sedan var målet att kunna ha pengar för dagen. Sedan blev det att få ihop en miljon under mitt liv. Nu tror jag att jag innan pensionen kan komma upp i 10-20 miljoner. Det blir inte lätt, men när jag tänker på det blir jag motiverad att spara och investera smart.
Människor som inte har några pengar gör aldrig välstånd till ett absolut måste. De som är rika har ofta gjort sitt mål att få välstånd till ett måste. De övervinner alla svårigheter på vägen och ser till att de hela tiden går framåt. Ett ytterligare tips Bodo Schäfer ger, för att göra rikedom till ett måste, är att förpliktiga sig offentligt. På det sättet har man andra människors ögon på sig också. Vad gäller detta råd så håller jag nog inte med, vi har iallafall bestämt oss för att inte göra det. Jag och hustrun har däremot förpliktigat oss mot varandra. Sedan gör jag det här på bloggen. Men inte inför arbetskamrater, släkt eller vänner.
Människor som inte har några pengar håller inte ut. Det gäller att som Winston Churchill sa: Ge aldrig, aldrig, aldrig, aldrig upp! Man måste helt enkelt hitta något sätt att orka hela vägen. Ett sätt är att se sig själv i bilder när man har allt det man önskar sig. Ett annat tips Bodo Schäfer ger är att göra en scrapbook eller ett album med bilder på fina hus, läckra bilar, fantastiska miljöer och resemål. Detta album kan sedan motivera oss när det är motigt. Detta har jag inte heller gjort. Det känns lite halvpatetiskt. Men å andra sidan tänker jag ofta på hur drömhuset ska se ut, hur drömsemestern kommer att vara etc.
Människor som inte har några pengar tar inte något ansvar. Man måste ta ansvar för allt som händer i livet, både förluster och vinster. Så fort man tar på sig ansvaret känner man frihet. Det är lätt att skylla på familjen, jobbet, regeringen och skatterna. Men då ger man bort sin personliga makt. Det gäller att ta ansvar för allt!
Människor som inte har några pengar är inte beredda att satsa 110 procent. Det går att ursäkta sig. Det finns två livslögner som är livsfarliga: 1. Även i framtiden kommer jag vara nöjd med det jag har. 2. Om jag satsade allt, då skulle jag vara den bäste. Bodo Schäfer skriver att bakom båda dessa gömmer sig självbedrägeri, rädsla och avsaknad av äkta självkänsla. Att i framtiden vara nöjd med hur vi har det idag motsäger den mänskliga naturen av att vilja växa och utvecklas. ”En människa som slutar växa, börjar dö!”
Vad gäller den andra livslögnen; Vad skulle hända om den personen (som säger att om jag verkligen satsade skulle jag vara bäst) verkligen satsade allt? Då skulle det nog bli uppenbart för personen själv och omgivningen att de faktiskt inte var så duktiga, kompetenta och framgångsrika. Och det är just det de är rädda för. Men den som verkligen satsar allt, kanske också lyckas. Men man ska inte ”gömma sig genom att försöka framstå som en cool levnadskonstnär.”
Människor som inte har några pengar saknar en bra coach. Precis som idrottsmän behöver coacher för att fortsätta utvecklas, så behöver de som strävar efter utveckling i arbetslivet och utveckling av ekonomin en coach. Även superstjärnor behöver någon som man kan diskutera med, och därför behöver vi också det. Vad gäller mig själv så ser jag min blogg och er andra bloggare som en sorts coach för mig. Jag har alltså ingen coach som jag går till och träffar en gång i månaden. Men det är klart, det kanske inte hade varit så dumt…
Jag kan verkligen rekommendera Bodo Schäfers bok, den är oerhört motiverande och intressant.
Kommentarer
Fler bör ställa sig frågan. Bra blogg!
Som svar på rubriken skulle jag säga att de flesta lever i nuet. De är helt upptagna med det. Impulserna kommer utifrån ( och innebär i regel en kostnad) några egna ställningstaganden har de inte tid med.
Men när du väl skaffat dig pengar blir frågan om förvaltning av pundet aktuellt. Livsfarligt att vara på defensiven, enda vägen är frammåt, och räntor och risker går hand ihand..
Tack för boktipset och intressant blogg..
inZaire och McAber: Frågan är mycket intressant. Jag tror nästan alla kan spara och investera en tusenlapp i månaden om de verkligen vill. Men de orkar inte, eller de tror inte det är värt det. Många föräldrar t.ex. tror att de måste ge barnen massor av prylar för att visa sina barn kärlek och omtanke.
Jag tycker boken är mycket bra. Den är skriven 1999 tror jag, men principerna blir aldrig inaktuella. Den har motiverat mig mycket de senaste åren.
Problemet består i att folk inte ser pengarna som pengar, utan saker. De omvandlar pengarna i sina sinnen till Platt-TV apparater, brödrostar, bilar och allt möjligt, när de egentligen borde se vad man kan GÖRA med pengarna istället. De går hellre till jobbet och bränner 8 timmar där varje dag än att ta risken att placera och bli ekonomisk oberoende. Förmodligen spelar politik in mycket här då det i Sverige anses vara fruktansvärt lågt att ha blivit rik på sin egen förmåga (Utom om man blivit det på lotto).
Den som ar snal (ring over a) mot andra ar snal mot sig sjalv. Det star i bibeln.
En av Sveriges rikaste och mest beundrade personer ar aktiestinsen.
Han bor i en lagenhet med tva rum och kok. Han har en bil och en sommarstuga.
Vad ar gladjen att vara rik om man inte har roligt for pengarna.
Det finns de som sparar hela livet for att aka jorden runt nar de kommit till 70-arsaldern. Vad ar meningen?
Den sparsammes enda gladje nar kvallen kommer: att det blev sa billigt.
|
Nu har Kjellin landat långt ut i periferin.
Nej Staffan jag håller inte med dig. Genom att vara rik så får man möjlighet att göra det man vill och när man vill det. Pengar är för en rik (utom en del nyrika kanske) inte en fråga om konsumtion utan att bygga upp något bestående kanske ett företag och ge anställda och aktieägare glädje.
Det fina med att vara rik är också att man bara behöver nagga lite på de återkommande utdelningarna för att kunna resa eller unna sig det man vill.
De som förblir fattiga fattar antagligen inte ovanstående utan ser pengar direkt som möjlig konsumtion gärna i förväg också genom lån...så sitter de riktigt i fattigfällan...;-)
De kommer aldrig så långt att det hinner komma någon utdelning att nagga på...
Nej Staffan hellre rik och frisk än sjuk och fattig....;-)
Mycket tänkvärd blogg.
Jag har hört att aktiestinsen är en mycket lycklig man.
I en intervju sa han något i still med att ett lyckligt familjeliv var hans allra bästa investering.
Han kanske lyckades med investeringarna just genom at inte se pengarna som kuponger på varor. Man måste nog se lite mer avslappat på pengar för att våga riskera dem, och inte vara för orolig för att bli "lurad". Naturligtvis ska man inte vara för blåögd heller, men ingen har tjänat mycket på investeringar utan att ta en risk.
Väl talat Barney.
Angående Aktiestinsen (Kopierar in texten då jag inte får läkning att fungera på redeye)
"Aktiestinsen": Det blir inte alls lika illa som på 30-talet
Uppdaterad 2008-10-30 13:33
Hans släkting förlorade nästan allt i Krügerkraschen på 1930-talet, när världen led under Depressionen. Men dagens kris blir inte alls lika mörk som 30-talets, tror 92-årige aktiemiljonären Lennart Israelsson.
"Nej, den är inte så farlig nu, den här krisen. Vi har mycket mer resurser att möta den nu. Och räntorna faller, vilket är bra för många", säger Lennart Israelsson, som gärna själv refererar till det smeknamn som han fick under sina år som aktieintresserad SJ-anställd – ”Aktiestinsen”.
di.se
Svarta fredagen är här - igen [24/10 -08]
108 aktier på årslägsta [24/10 -08]
Sämsta veckan på över 70 år [11/10 -08]
Börsen på väg mot rekordsvagt år [8/10 -08]
Aktiestinsen: Då vänder börsen upp [3/9 -08]
Analytikertips
Alla aktieanalyser
Aktiedepå
Trött på dyra courtage? Här hittar du billigaste aktiedepåerna
Gratis årsredovisningar!
Här kan du enkelt beställa hem alla årsredovisningar du vill ha.
"80 procent av befolkningen, de som har lån, vinner rent av på krisen genom att de får sänkta räntor. 20 procent förlorar. Det är de stora aktieägarna och de som mister arbetet som förlorar nu. Denna lågkonjunktur är inte annorlunda är de föregående", säger "Stinsen", som vidhåller konjunkturprincipen "5 år upp, 2 år ned".
Under 1930-talets krisår bodde Lennart Israelssons familj i en liten by på den småländska landsbygden. Den egna gården hade kor, grisar och höns och var i princip självförsörjande. I tidningarna stod att läsa om depressionen, men familjerna på landet var sällan belånade och märkte på så sätt inte mycket av de dåliga tiderna, säger Lennart Israelsson.
"Men min mor hade en släkting som förlorade mycket. Han hade satsat på Ivar Krüger. Jag tror att han köpte aktier när de stod i 300 kronor. Sedan föll de till 3 kronor. Han hade ett glasbruk som slog igen. Men han hade också en liten gård, så han klarade sig."
Lennart Israelsson tillägger, apropå de kraschade Krügeraktierna:
"Tänk att Ericsson gjorde samma bravad runt år 2000. Det är ganska konstigt att allt tokigt går igen."
Det orimliga risktagandet och bankernas och konsumenternas beredvillighet till överbelåning är andra ”tokigheter” som Israelsson tycker sig se upprepas gång efter annan.
"Det mest konstiga är att man har kunnat köpa bostad utan egen insats. Jag begriper det inte. Vi har många här nu som sitter illa till. På 80-talet var det likadant. Och det kom ju en krasch efter utlåningsfesten då också."
En skillnad mellan krisen på 30-talet och dagens, tycker Lennart Israelsson, är graden av ansvarstagande från dem som ”ställt till det”.
”Ivar Krüger tjänade ingenting och tog ansvar för sina handlingar. Dagens skojare tar inget ansvar. De får tvärtom bonusar och låter staten hjälpa till. De är mycket fräckare.”
Kreditkrisen har berövat Lennart Israelsson 100 miljoner kronor i aktievärde. Men aktier köper han fortfarande - i fredags 2.000 Svolderaktier för 41,90 kronor styck, till exempel. För en månad sedan köpte han 4.000 Industrivärdenaktier för cirka 61 kronor vardera.
”Industrivärden hade fallit med 60 procent och det tyckte jag var en bra rabatt. Nu har de sjunkit ännu mer. Det är svårt att träffa botten. Men jag tar det med ro. Med de nya aktierna är jag ändå med när det vänder upp igen.”
Ett aktieköp under det senaste året är ”Aktiestinsen” dock inte särskilt glad över – köpet i Atlas Copco ett år tillbaka. Sedan köpet har aktiernas värde halverats.
”Det var bankens rekommendation att köpa. Jag litar inte på experterna längre”, säger Lennart Israelsson och skrattar.
”Jag brukar inte lyda experterna. Men de är så skickliga försäljare och talar så fint att även jag åker dit på det ibland.”
Sparar du på sparkonto?
”Nej, det gör jag inte. Jag har lite växelpengar, några hundra tusen, på banken. Det är en trygghet att ha det. Men jag har aldrig sparat regelbundet på konto”, säger Israelsson, som dock tycker att dagens unga för sin egen skull borde fatta vitsen med att spara.
”När jag köpte mina första aktier hade jag sparat ihop 600 kronor på konto. Men ingen vill spara idag. Folk sparar i och för sig i fonder, men det är inte världens bästa. De vill njuta av livet och ha rätt byxor, kalsonger och bilmärken. Ungdomar har för stora skulder idag. Då kan de inte spara. Och det går inte att få dem att göra det heller.”
Lennart Israelsson är en efterfrågad talare och berättar entusiastiskt om talaruppdrag som har fört honom till hundratals platser i Sverige under de senaste åren. På frågan om vad han begär i talararvode svarar han förvånat:
”Jag har inte fått något betalt. Jag har gjort det för att det varit roligt. Jag är ingen affärsman. Men jag ser att andra tar väldiga arvoden, som Göran Persson.”
LISEN FORSBERG
Publicerad 2008-10-29 19:50
Uppdaterad 2008-10-30 13:33
Att vara rik och att leva som en fattig är att häda tycker jag. det som får oss börsaktörer att tjäna pengar är KONSUMTION, om vi INTE konsumerar så sparkar vi oss själva i baken. Hur skulle det se ut om Ingvar Kamprad gick ut och försökte övertyga folk om att ge fanken i att köpa hans varor och nöja sig med den där gamla luggslitna soffan?
Är man rik tycker jag man har en skyldighet att bistå marknaden med sin del, dvs löner mm. Om alla tänkte som aktiestinsen så skulle världen som vi ser den inte fungera.
Perspektiv från en som har "mycket"
Mats Paulsson vårdar arvet efter sin döda son
2009-12-20 10:38
DI WEEKEND: Peabchefen Mats Paulsson donerar mångmiljonbelopp till vård, ungdomar och insatser mot kriminalitet och missbruk. Hans engagemang i sociala frågor stärktes efter sonen Stefans död i cancer förra året. ”Jag kommer aldrig över det, aldrig någonsin. Samtidigt måste jag vara så stark som jag bara kan”, säger han. Det är gråmulet och Skånevinden ihärdig som alltid när vi landar på Ängelholms flygplats.
Mats Paulsson
Ålder: 65 år.
Familj: Sonen Fredrik och hans familj samt den avlidne sonen Stefans familj. Frånskild sedan åtta år.
Bor: På Bjärehalvön i nordvästra Skåne.
Bakgrund: Född och uppvuxen på Bjärehalvön. Föräldrarna drev lantbruk. Som 15-åring grundade han tillsammans med brodern Erik Paulsson, då 17 år, Peab, där Mats Paulsson fortfarande är vd och koncernchef. Medgrundare till och styrelseledamot i Skistar. Styrelseledamot i en handfull andra företag samt i halvdussinet olika organisationer och stiftelser.
Informationschefen Gösta Sjöström tar oss till byggbolagets huvudkontor i Förslöv, mitt på Bjärehalvön och ett stenkast från bröderna Mats och Erik Paulssons fädernegård där fröet till Paulsson Entreprenad AB såddes för 50 år sedan.
”Jo, det har varit en helt otrolig resa”, säger koncernchefen Mats Paulsson och bjuder på kaffe med sockriga struvor.
Det är fredagsmys på Peab och tjockt med folk i fikarummet. Men att fira 50-årsjubileum i rådande konjunkturläge vore inte rätt, enligt ledningen.
”Vi räknade ut att det skulle kosta 60–65 miljoner kronor. De pengarna lägger vi hellre på att behålla och utbilda personal”, fortsätter Mats Paulsson i vd-rummet.
”Vi må vara ett stort börsbolag, men vi är samhällsbyggare och jobbar som vi alltid har gjort: som en stor familj, vare sig det gäller anställda, kunder, aktieägare eller underleverantörer.”
Vad kännetecknar en samhällsbyggare?
”Helheten, man måste se helheten. Man kan inte bara plocka ut de bästa grejerna, bygga en sak, tjäna pengar på det och lämna resten åt andra att ta hand om.”
Peabchefen tar byggandet av ett nytt shoppingcentrum som exempel:
”Alla hyresgäster kan inte betala full hyra, men ska centrumet bli det nav på orten eller i en ny stadsdel som man vill får man också se till att frisörer, kaféer och andra kommer dit.”
Skistars miljardinvesteringar i Sälen och Lindvallen genom åren betraktar han också som samhällsbyggen.
”Skidanläggningar i den storleken kräver vatten, högspänning, miljöhänsyn. Allt det där kan man inte bara skyffla över på kommunen och tycka att den ska stå för, oavsett skattetryck. Då blir inget gjort, varken affärer eller samhällsnytta.”
Mats Paulssons resonemang för tankarna till forna brukssamhällen. Förr stod ortens kapitalägare för kyrka, skola och barnomsorg. I dag handlar det om fjärrvärmeverk, ungdomsgårdar och sjukhus, konstaterar han.
När Ikeas Ingvar Kamprad donerade pengar till en klinik i Lund gick bygguppdraget till Peab.
Mats Paulsson såg direkt att anläggningen var för liten och lade till två våningar, inklusive ett träningscentrum för blivande kirurger och annan sjukvårdspersonal.
”Det var lika bra när kranarna ändå var på plats. Vi fixade fram pengarna och nya ritningar samma dag som vi började bygga, men det är Ingvar som ska ha äran. Det är han som har dragit lasset och betalat det allra mesta.”
Mats Paulsson var styrelseledamot i det bolagiserade Ängelholmssjukhuset i tre år. Under hans tid ökade hemmasjukhusets effektivitet med 49 procent, köerna blev kortare och personalen nöjdare, men efter maktskiftet i landstinget 2006 fick hela styrelsen gå.
Merparten av donationerna kommer från Mats Paulssons Stiftelse, som han bildade inför sin 60-årsdag 2004. Stiftelsen har hittills fått in över 180 Mkr, varav grundaren har stått för den största delen. Medlen går till vård av sjuka och gamla, ungdomsverksamhet och idrott samt till förebyggande insatser mot kriminalitet och missbruk.
”De är alla områden som inte fungerar tillfredsställande och har lägre prioritet än de förtjänar.”
Mats Paulsson har ingen personlig erfarenhet av missbruk men är via stiftelsen delägare i flera kända behandlingshem, däribland Nämndemansgården, Prokrami och Malins Minne.
Han betonar att alla investeringsbeslut fattas av stiftelsens styrelse med Peabordföranden Göran Grosskopf som ordförande, och inte av honom personligen.
”Om du bara visste hur många som ber om hjälp. En del vill ha jobb eller att man ska köpa deras företag, medan andra brinner för något ideellt projekt...”
Varför är det så viktigt för dig att göra gott?
”Mitt största problem är att jag aldrig ser några problem. Mitt andra problem är att jag har svårt för att se när någon far illa”, säger han och höjer rösten enda gången under samtalet:
”Jag förstår inte dem som bara samlar på hög utan att veta vad pengarna ska användas till. Man kan inte ta pengarna med sig och jag vill påverka medan jag lever. Det håller på att gå snett i hela samhället – kriminaliteten, vården, ungdomar, skolan... Det brinner på över 300 svenska skolor per år, alltså nästan en skola om dagen. Det är ju inte klokt!”
Lösningen är mer samarbete och mer individuellt ansvar, enligt Peabchefen.
”Bygger vi ungdomslokaler ska ungdomarna vara med och jobba. Har de själva stått där och målat och sågat, blir det mindre klotter och vandalisering.”
Kommuner och landsting måste börja tänka i helt nya banor och enskilda bolag, företagsledare och kapitalägare måste sluta ducka, enligt Mats Paulsson.
”Korta vårdköer gynnar alla, inte minst arbetsgivare. Företagen betalar i dag två gånger: först genom skatten och sedan genom att anlita privat sjukvård för den egna personalen. Hur kostnadseffektivt är det?”
Mats Paulssons eget engagemang har vuxit sig starkare med åren. Nyligen donerade han 1 miljon kronor till bygget av Sveriges femte Ronald McDonalds-hus.
Beslutet är en direkt följd av äldste sonen Stefan Paulssons cancersjukdom och bortgång i februari 2008.
Efter hans död instiftades Stefan Paulssons Cancerfond, vars avkastning går till ett hus i Sälen för cancersjuka och deras familjer.
”Stefan var så otroligt engagerad i Sälen. Tanken är att vi med den här grundplåten ska kunna ge de drabbade familjerna möjlighet till en vistelse i Lindvallen.”
Det började med att sonen upptäckte en liten fläck på höften. Fläcken visade sig vara hudcancer, men kunde relativt lätt opereras bort och i augusti 2007 friskförklarades han.
Krafterna ville emellertid inte riktigt återvända. Stefan Paulsson kände sig trött och förkyld hela hösten och efter mångas påtryckningar kom han iväg till sjukhuset för att kolla upp saken.
I dag för precis två år sedan, den 18 december 2007, fick han beskedet att han hade cancer, i stort sett i hela kroppen. Två månader senare dog han. Han blev 40 år, hade hustru och små barn.
”Det är en sådan fruktansvärd smäll.”
Mats Paulsson letar efter orden, hittar dem inte samtidigt som andra bara kommer.
”Stefan hade en värme och omtanke utöver det vanliga. Han var helt otroligt social, vi ville ju att han skulle vara kvar i framtiden.”
Informationschefen Gösta Sjöström möter koncernchefens blick, nickar bekräftande och går ut för att hämta pappersnäsdukar. Det gör han flera gånger.
”Stefan sa alltid att han hade världens bästa fru, barn, bror, mamma och pappa”, fortsätter Mats Paulsson innan han rättar sig själv:
”Nej, farsan sa han. Han kallade mig alltid för farsan, världens bästa farsa.”
Familjen gjorde allt för att rädda Stefan Paulsson. Även vänner och kolleger satt uppe på nätterna för att via internet och sina nätverk leta reda på professorer och special kliniker i hela världen, men det gick inte att göra något.
”Jag tog aldrig in att det var kört, knappt ens när han dog.”
Att grubbla över rättvisa tjänar inget till, har Mats Paulsson kommit fram till.
”Alla ska gå bort och vi fick i alla fall möjligheten att prata, det var ingen plötslig olycka eller så. Man får inse att så här är livet, så grymt är det. Jag har försökt se att det finns något utöver detta, men det går så där. Troende har det på så vis kanske lite lättare, men för att komma dithän måste man först övertyga sig själv och det är det svåraste.”
Mats Paulssons främsta budskap till andra föräldrar som förlorar sitt barn är:
”Gör inget förhastat, inte ens när det värsta som kan hända är ett faktum.”
När andra grät var det ofta Mats Paulsson som tröstade och stöttade. Själv hämtade han kraft under långa promenader vid havet.
”Jag vet ju vilka som var Stefans favoritplatser och dit gick jag. Jag har ett ansvar för familjen, för alla andra, och bestämde mig för att jag skulle klara av det här. Men det hade aldrig gått utan alla vänner som ställde upp dygnet runt.”
Mats Paulsson anlitade aldrig professionell hjälp utan samtalade mycket med bland andra Ingvar Kamprad, Göran Grosskopf och McDonald’s grundare i Norden, Paul Lederhausen, som har mist sin dotter efter en svår sjukdom.
”Paul lärde mig att inte tänka på det som var dåligt utan på allt trevligt som vi haft ihop, och att jag ska ha Stefan med mig – hela tiden.”
Peab-chefen är noga med att inte glömma bort någon. Svärdöttrarna, sonen Fredrik, de egna syskonen, grannar, vänner, anställda...
”Hela ledningsgruppen tog hand om Peab under de här veckorna. Alla ställde upp till 100 procent.”
Sedan dess har Peabs vice vd Jan Johansson haft det operativa ansvaret medan koncernchefen fokuserar på den långsiktiga strategin.
Mats Paulsson blev ålderspensionär i våras, men har ännu inga planer på att lägga av helt.
Mats Paulsson har arbetat heltid sedan han var 14 år.
”Jag blev kvarsittare i sjunde klass. När jag ombads gå om på grund av för mycket frånvaro, slutade jag skolan och började jobba på heltid.”
Året därpå drog han och storebrodern Erik Paulsson i gång Peabs ursprungsverksamhet: sophantering.
Mats Paulsson har gått från att köra runt traktens avfall till att bli börs-vd för en koncern med en omsättning på runt 35 miljarder och över 14.000 anställda, därtill är han storägare i ett dussin andra börsbolag.
Men det är inte bara en framgångssaga.
”Pappa var gammal och orkade inte så mycket. Vi fick ta ansvar tidigt, både Erik och jag och våra två systrar.”
Få känner till att Mats Paulsson var på väg in i väggen i mitten av 1980-talet. Sverige gick för högtryck och Peab befann sig i sin kanske mest expansiva fas.
Bröderna hade redan då delat upp verksamheten, storebror Erik Paulsson ansvarade för fastighetsdelen och Mats Paulsson för bygg och anläggning. Dessutom hade han tagit över föräldrarnas lantbruk.
”Jag skötte gården och djuren några timmar innan jag åkte till jobbet om morgnarna.”
För att orka tog Mats Paulsson till tabletter. Uppiggande på morgonen och rogivande framåt natten. En dansk läkare fick honom på rätt köl med ett enda recept: Sluta med pillren och börja motionera.
”Det räddade nog livet på mig.”
Sedan dess promenerar han – minst en gång i veckan, 5–20 kilometer per gång och numera gärna med stavar.
Mats Paulsson älskar slalom, men har också genomfört sju Vasalopp och kommit att gilla golf. Även om det tog honom fem år att komma ned till den lägsta nybörjarnivån, 36 i handikapp.
Mats Paulsson känner särskilt starkt för sin egen hembygd. När han bjuder på en guidad biltur inleds den i Peabs berömda ”grusgrop”, fortsätter till koncernchefens favoritstrand och passerar förbi såväl gården där han är född och uppvuxen som sönerna Stefan och Fredrik Paulssons olika projekt.
När vi åter skymtar huvudkontoret frågar jag om han har funderat på att flytta det till Malmö, Stockholm eller rentav utomlands.
Peabchefen tittar hastigt upp från vägbanan och ger mig en är-du-alldeles-tossig-blick.
”Varför då? Det är här vi hör hemma.”
JOHANNA SALDERT
Publicerad 2009-12-20 10:38
Som sagt det många "nyrika" konsumtionsfreak inte förstår är om man lugnar sig lite kan man leva flott på att bara nagga utdelningen...hehe
Tack alla för intressanta kommentarer. Och även rörande berättelser.
Jag tror att det vore bra för samhället om man inte belånade sig för att konsumera. Jag tror att de flesta håller med mig om det. Därför måste man spara en del av sin inkomst för att kunna konsumera efteråt. Det gäller att få räntan att jobba åt rätt håll.
Hustrun och jag sparar för att någon gång i framtiden köpa drömhuset. Då måste vi också köpa mer möbler etc. Men som sagt, ränta-på-ränta ska jobba för oss och inte emot oss.
Boken är OK men kan egentligen sammafattas i ett kapitel och han är ju ingen författarbegåvning precis. Varför måste alla dessa böcker på samma tema vara så trista, både språkligt och formmässigt??
"Ett annat tips Bodo Schäfer ger är att göra en scrapbook eller ett album med bilder på fina hus, läckra bilar, fantastiska miljöer och resemål"
Vidare - hans förslag till mål känns torfiga och förlegade. Visst finns det väl en och annan stackare som fyller scrapbookens förstasida med röda sportbilar och större hus men jag hoppas att många av oss som nått ekonomisk frihet hade roligare mål än så - tex mer tid till barnen, med tid till alla hobbies (däribland resade och fantastiska miljöer absolut..)..
Det här är kanske en sidospår, men vad fan..
Fattiga människor har i alla tider suckat " om jag bara hade pengar". Längre än så räcker inte fantasin, utan övergår till imaginärä konsumtionsorgier.
Om tex bankrånare skulle fundera 10min vad skulle de göra med kulorna efter lyckad 10miljon$ kupp, skulle betydligt färre kupper äga rum.
För det är då svårigheterna börjar, det är nämligen inte lätt att behålla/förvalta sina pengar..
Tror det är helt rätt att sätta upp ett högt slutmål tex 10 millar men om man bara har det målet blir det lätt att ge upp. Lösningen är att dela upp det i delmål. Dvs för att nå 10 millar före pensionen behöver jag nå 500 kkr om X år och då behöver jag sätta av Y kkr/mån plus ha en viss avkastning. Då blir de närmaste månaderna/årens mål överkomliga och en sporre. Det är lika läckert att första gången passera 50 kkr som 100 kkr osv. Att nå sina sparmål är häftigt oavsett hur höga de är.
Proper: Exakt! Att nå sina delmål är fantastiskt. Och plötsligt får man flyt och börjar förstå att man kan sätta ännu högre mål. Det som är extra häftigt är att det kan bli roligt och en "sport" att kunna leva på lite medan man börjar öka sparandet.
Vi började spara så smått för 5 år sedan och då hade vi ingen tanke på att nå ens 300 kkr. Då var det en dröm att bara komma till 100 kkr. Nu är vårt mål en miljon inom 5 år. Och vi borde kunna komma till 500 kkr inom ett år. (Samtidigt ska man självklart inte glömma bort att tiden är den enda tillgång som man inte kan få tillbaka...)
McAber: Intressant. Jo, jag känner många (inte bankrånare, men "fattiga") som suckar "om jag hade pengar" och som sedan går och köper mängder med skitprylar och chips och dvd's. Hade de bara sparat de pengarna hade de efter ett tag kunnat få ihop ett litet sparkapital.
Tråden titel i form av en fråga lycer: "Varför är inte fler människor välbärgade?"
Ett kort svar kan vara följande.
Somliga människor har av olika anledningar svårt att skaffa sig inkomster överhuvudtaget.
Somliga människor har förmåga att skaffa sig inkomster, men av olika anledningar svårt att spara ihop ett investeringskapital.
Somliga människor har förmåga att skaffa sig inkomster, kan spara ihop ett investeringskapital, men investerar av olika skäl inte.
Somliga människor har förmåga att skaffa sig inkomster, kan spara ihop ett investeringskapital, investerar, men lyckas av olika skäl inte med sina investeringar.
Somliga människor har förmåga att skaffa sig inkomster, kan spara ihop ett investeringskapital, investerar, lyckas med sina investeringar, men råkar ut för världens sannolikt högsta kapitalskatter i och med att de är skrivna i Sverige.
Mvh,
En stillsam och duktigt skattetrött tvilling
Stillsamme tvilling!!! Du är för skön!!! Mycket kortfattat! Och där sa du en duktigt irriterande sanning om våra skatter.