Sänk inte räntan!

Budskapet från Dagens Industris skuggdirektion var enhälligt: ”Sänk räntan, Ingves”. Huvudargumenten har ni hört förut: ”inflationen är för låg och arbetslöshetenär för hög”. Och skulle man gå efter dessa två beslutskriterier varav det ena är uttalat huvudmål för Riksbankens penningpolitik skulle saken vara enkel. Det skulle knappast behövas en hel samling gubbar och tanter (mest gubbar) för att komma fram till att inflationen både på något års sikt och förnärvarande är nästintill obefintlig. Vi har sedan en tid däremot haft ett problem som på sikt kan hota den finansiella stabiliteten - Riksbankens sekundära intresse. De konstlat låga räntorna har gjort att svenska folket i allmänhet och storstadsbor i synnerhet hanterar sin privatekonomi som om den vore en hedgefond med väl tilltagna frihetsgrader. Privat belåning har i spåren av, lättvindig kreditgivning, slappa krav på egen insats och obefintlig nybyggnation skapat av generösa ränteavdrag, orimliga kostnadsökningar i byggsektorn, bevarande av bruksvärdesprincipen för hyresrätter, skjutit i höjden. Skuldkvoten, mätt som skulder dividerat på disponibel inkomst börjar närma sig hissnande 200 procent. Samtidigt som amorteringsviljan är lika långt bort som kommande års midsommarfirande är det således lätt att förstå varför Riksbankschefen ligger sömnlös över andra saker än låg inflation. Ingves har hamnat i en situation där den populistiska regeringen i sin strävan att bli omvalda vägrar förändra förhållandena för det hårt skuldsatta storstadsfolket – kärnväljarna. Hade de värnat om den fi nansiella stabiliteten mer än utfallet av nästa val hade de på sikt infört amorteringskrav på en tidshorisont som varken varit speciellt orimlig eller ogin, säg 30 år. Hur hade då detta slagit på ett standardlån om 4 miljoner, som inte alls hör till ovanligheterna i storstadsregionerna?

Boendekostnaden hade i dagsläget (beräknat på en ränta på 3 procent och en avgift/driftkostnad på 3 000 i månaden) varit 13 000 kronor. Med ett ovannämnt amorteringskrav hade boendekostnaden närmat sig det dubbla. Vilket, givet att betalningsviljan för boende inte ökar, över en natt bör ha inneburit ett prisfall på nära 50 procent. Det hade även resulterat i en betydligt mer sund kreditgivning, en förankrad mentalitet där ett lån just bara är ett lån. Ett samhälle som varit betydligt mindre känsligt för förändrade räntevillkor. Eller så hade de funderat kring en flerstegsmodell som inneburit möjlighet att sänka kapitalvinstskatten på bekostnad av ett sänkt ränteavdrag, i gammal sann moderatanda. Där man förutom ovannämnt förhoppningsvis även kunnat uppnå tydligare sparincitament. Personligen är jag måttligt road över att delar av mina intjänade bruttokulor ska gå till ett räntebidrag, uhm… avdrag, vars centrala funktion primärt verkar vara att cementera skuldberget ytterligare. Och kanske, kanske väcks åter en tanke om att aktiemarknaden kan vara ett schysst ställe att förränta sitt kapital på, låt oss i alla fall hoppas det.

Krönikan publicerades ursprungligen i Redeyes börstidning Trends