Världsekonomin bygger på en fabel

Kommande textrader kan uppfattas som en skymf mot alla manstimmar som lagts på forskning och högre utbildning inom grenen nationalekonomi. Tillhör du den försvinnande lilla skaran av befolkningen som faktiskt ägnat dig åt sådant är det sannolikt en god ide att skippa nästkommande stycken.

Modern nationalekonomi, läs Keynesianism, är till sin natur en obskyr lära eftersom det inte finns några naturlagar för mänskligt beteende, mer än att vi förväntas agera någorlunda rationellt. Det gör att många grundläggande modeller, istället för en hemvistelse i de fina vetenskapliga rummen, kanske snarare har sin rättmätiga plats i papperskorgen.

Vårt samhälle bygger på ett finansiellt system som sedan nästan 50 år kreditbaserat. Vilket innebär att pengar skapas genom lån som i grund och botten har någon form av säkerhet. Den strukturen, vars fundament vilar på en relation mellan affärsbankerna och statsmakten, har fungerat som ett stabilt nav för ekonomisk tillväxt. Vid den tidpunkt då BNP-tillväxt sackat har lösningen på problemet varit detsamma, centralbanken skruvar ned räntenivån för att sporra till lån. Men modellen verkar ha nått vägs ände. Trots att priset på pengar på flera ställen är negativt (man får betala för att låna ut) fungerar inte den gamla kickstarten i räntesänkning, skuldbördan har blivit så stor att priset inte längre har någon större betydelse för viljan att öka på dito. Helt plötsligt blev det en massa luckor i teoriböckerna.

Den som tvivlar kan undersöka vad IS-LM-modellen, som är den mest grundläggande modellen för varu- och penningmarknaden, visar när räntan inte längre går att sänka. För den som fullt förståeligt inte har lust eller tid – just ett sådant scenario täcker inte modellen.

Således går det redan här att ana problem för alla formelfanatiker med fäbless för det teoretiska.  Och hade ”teoretikiska genier” a la Lars E.O Svensson (som lustigt nog nyligen klagat på bristfällig utbildning i den övriga direktionen) eller dennes idol Ben Bernanke suttit inne på kammaren med sina formler och modeller hade det varit kolugnt. Men verkligheten är en helt annan. Nationalekonomer innehar ledande positioner på centralbanker världen över. Summan av deras handlingar spelar den enskilt viktigaste rollen för hur världsekonomin utvecklar sig. Att påstå att dessa herrar står handfallna inför sin arbetsuppgift vore nog kanske inte lika befängt som modellerna de använder, eller?

Att komma på någon lösning på problemet utöver att gödsla med billiga krediter och hålla tummarna lämnar jag ödmjukt till någon med bättre fantasi, men första steget borde vara att acceptera att nationalekonomiska samband är ungefär lika pålitliga som ett horoskop. Eller som Keynes ständiga antagonist F.A Hayek sade: “The curious task of economics is to demonstrate to men how little they really know about what they imagine they can design”.