70-talsinflation står vid dörren

Billig import från tillväxtländer som Kina har under flera år pressat konsumentpriserna i industriländerna, vilket i sin tur har möjliggjort för centralbankerna att hålla låga räntor. Alldeles för låga räntor. Den perioden är nu över när inflationen stiger i världen. I Kina, Indien och Indonesien ligger inflationen runt 8-10 procent. I Ryssland är den 14 procent, i Argentina 23 procent och i Venezuela 29 procent. För att ta några exempel. Genomsnittlig inflation i världen ligger på 5,5 procent.

En del av förklaringen är skenande priser på jordbruksprodukter och energi, precis som under 1970-talet, samt för låga räntor. Men dessutom skenar numera även lönekostnaderna i tillväxtländerna. I Ryssland uppgår ökningstakten till 30 procent, i Kina och Indonesien ligger den runt 10-12 procent. För trots en avmattning i konjunkturen i USA och delvis Europa är tillväxtekonomierna fortfarande glödheta med tillväxttal runt 6-8 procent.

Eftersom många av tillväxtländerna ligger i kapacitetstaket riskerar inflationen få fäste. Det innebär att de gyllene åren för västvärldens billiga import av konsumentprodukter från tillväxtländerna nu sannolikt är över. Så även om prisökningarna på energi och mat kan vara tillfällig (vilket jag personligen inte tror) och även om vi i Sverige inte har fått igång en egen inflationsspiral än, kommer en dyrare import gradvis att pressa upp våra konsumentpriser.

Därmed finns det också en betydande risk för att inflationsförväntningarna tar fart. Faktum är att de redan har ökat. På ett års sikt tror hushållen på en inflation på 3,4 procent jämfört med 2,8 procent för en månad sedan, enligt en rapport från Konjunkturinstitutet. Det är den högsta siffran sedan mätningarna började 1986. Spirande inflationsförväntningar gör att vi kan få en egenproducerad inflation enligt klassisk 70-talsmodell.

En skrattretande tanke? Kanske det. Men i förra veckan hävdade chefen för Europeiska centralbanken, Jean-Claude Trichet, att "den nuvarande ökningen av energi- och livsmedelspriser kan jämföras med oljeprischocken i början av 1970-talet." John Lipsky, biträdande chef vid Internationella valutafonden (IMF), sa nyligen i ett uttalande att "det går inte att utesluta en återkomst för en 1970-talsliknande inflation". USA:s före detta centralbankschef Paul Volcker varnade nyligen för "70-talsinflation eller värre".

Svensk inflation är hittills importerad. Men företagen pressas av högre kostnader på allt: råvaror, energi, transport och kapital. Svensk arbetskostnad är ännu inte stigande, men möjligheterna att outsourca tynar med lågkostnadsländernas inflation. Till viss del kan stigande producentpriser absorberas av ökad produktivitet och lägre vinstmarginaler. Men till slut brukar konsumenten få betala - och vilja få betalt. Sjuksköterskornas krav på 15 procents lönelyft kan vara den första svenska pinnen i inflationsbrasan. Kan dom så kan vi.

Inflationen är alltså inte på väg tillbaka, den är redan här. Det sa tidigare riksbankschefen Villy Bergström nyligen. Frågan är snarare hur illa det kommer att bli. Som investerare bör man alltid vara beredd på det värsta. Investerarlegenden Philip Fisher brukade säga att han var intresserad av tre saker: att arbeta, promenera och oroa sig. Ibland oroade han sig för att han inte oroade sig tillräckligt mycket.

Som investerare i Sverige bör man följaktligen oroa sig för fortsatt hög och stigande inflation, högre räntor och en betydligt svalare bostadsmarknad. Gamla regler kan därmed vara satta ur spel. Skolboken säger att reala tillgångar är bästa skyddet mot inflation. Men vi har under flera år haft låg inflation på konsumentprodukter i kombination med hög inflation på reala tillgångar som fastigheter. Var därför beredd på det omvända framöver: dyrare konsumentvaror och fallande priser på bostäder. I USA stiger priserna på allt utom just bostäder. Likadant i Storbritannien och i många andra länder i västvärlden.

Så vad ska man göra? Ett bra skydd mot inflationen är faktiskt räntebärande statspapper vars avkastning följer inflationen. Statsskuldsväxlar och statsobligationer ger idag 4 till 4,4 procent. Med en inflation (KPI) på 3,4 procent innebär det en realränta på 0,6 till 1 procent. Ett hyfsat skydd, med andra ord. Men knappast en investering.

Investeringar hittar man bland de faktorer som driver inflationen, alltså råvaror och tillväxtländer. Den riskbenägne och påläste investeraren väljer enskilda råvaror, till exempel genom open end certifikat, och företag i tillväxtländer. I Sverige kan man leta bland stål- och råvaruföretag som SSAB, Boliden och Lundinbolagen. Bolag som säljer basvaror klarar också stigande priser. Den försiktige investeraren väljer istället en fond.

Inget av råden är klockrent, så det finns följaktligen anledning de närmsta åren att både arbeta, promenera och oroa sig.

» Läs fler krönikor - klicka här.