Post entry

Konsten att välja investmentbolag

Please note: Community posts are written by its members and not by Redeye’s research department. As a reader you’re always encouraged to critically analyze the content.

Det finns ett tjugotal bolag på börsen som åtnjuter de skatteförmånger och status som investmentbolagsstämpeln innebär.

Investor och Industrivärden är de två givna valen om man vill täcka de större verkstadsindustrierna på marknaden. De komplementerar varandra på ett utmärkt sätt. Investor har mera småbolag, och högre aktivitet i sin portfölj. Industivärden har en låg, nära nog obefintlig förvaltningsavgift. Lundbergs har valt att koncentrera sig på det sistnämnda, och även "aktiestinsen", Lennart Israelsson har genom åren lagt tyngdpunkten på Industrivärden.

Jag frågande häromdagen den informationsansvarige, varför Lundbergs inte tar steget fullt ut och blir ett investmentbolag, och om jag förstod svaret, så sammanhäger det med att det finns fördelar skattemässigt att dela på fastighetsinnehavet, som utgör halva portföljen, och den underliggande investmentportföljen.

Latour har tillsammans med Ratos varit de verkliga investmentstjärnorna på börsen. Deras track record är svårslaget. Ratos rapporterade nyligen en avkastning på 30 procent på eget kapital. Det är svårslaget, speciellt över en längre tidsperiod. Koncentrationen på onoterade bolag har visat sig vara en fullträff. Ratos har även en affärsidé, med små team som följer och påverka underliggande företag. Det har bidragit till att förbättra lönsamheten avsevärt. Latour - å sin sida - har genom åren gjort många fina affärer som gett dem en av marknadens bästa avkastningar. Ett aktieägarvänligt bolag, som knoppat av både kontanter och aktier till sina aktieägare.

Både Ratos och Latour är familjeägda. Jag tror att det är en fördel jämfört med företag som domineras av opersonliga instutitioner.

Jag tycker inte att det är nödvändigt att spela ut de olika investmentbolagen mot varandra. De flesta platsar i en långsiktig portfölj.

Det oroar mig dock att ledningen i Svolder inte själva äger speciellt många aktier. Svolder tycks vara lämplig att trada i, inte att äga långsiktigt. Det finns även några ganska mediåkra investmentbolag, med låg lönsamhet bland de mindre.

Vilka bolag som har investmentbolagsstämpel måste man ständigt hålla sig informerad om. Det finns ingen samlad förteckning, och det är skattemyndigheten som bestämmer vem som får rätten att kalla sig investmentbolag.

Den legendariske Björn Davegårdh, som tillsammans med Anders Kjell, lyckades få avkastning på hela 50 procent under de tretton år de påverkade innehållet i tidningen Börsveckan, började gärna nya portföljer med ett köp i just investmentbolaget Investor. Det tycktes ständigt, år efter år, vara en lämplig kanditat.

Fördelen med ett sådant bolag i en långsiktigt portfölj sammanhänger med att investmentbolaget får sköta köp och försäljning, till förmånliga skatteregler. De kan desstuom avgöra när det är dags att ligga likvid, och när de lämpar sig för belåning. Det innebär att Investor och Industrivärden har goda odds att överträffa en bred svenks aktiefond på sikt. Placeringsreglerna är friare, jämfört med fondens begränsning. De behöver till exempel, inte vara bundna av att sälja när underliggande bolag växter och går bra. Fonden måste minska om innehavet överstiger tio procent. Investmentbolaget kan äga stora delar om de finner det lämpligt. De är dessutom vanligt att de sitter i styrelser och påverkar och förbättrar förutstättningarna den vägen.

Konsten att värdera ett investmentbolag.

De flesta utgår ifrån att de skall värderas utifrån sin substans, och när det finns en rabatt, så är de vanligen köpvärda. Analysansatsen är tänkvärd, men det medför också en viss stelbenthet bland bedömmarna. Tex. så har tidningen Affärsvärden missat Ratos under de tio mest expansiva åren, och ständigt rekommenderat "sälj", eftersom att Ratos hela tiden värderades till premie utifrån den angivna substansen.

Skälet till substansrabatt är något oklart, men vanligen sammanhänger den med att ägarna av maktskäl bestämt sig för att behålla vissa av innehaven, oavsett om det kan motiveras marknadsmässigt, eller inte.

De som insett detta tidigt, gjorde en utomordentlig vinst.

Målet för investmentbolaget Ratos är att åstadkomma en årlig avkastning på 20 procent för varje investering. Sedan Ratos körde igång nuvarande verksamhet 1999 har man lyckats nå hela 30 procent.

Under tioårsperioden 1988 - 1997 gav Latour sina aktieägare en avkastning på hela 900 procent. Investor lyckades med 723 procent.

Ibland kan jag förvånas över hur sällan som investmenbolagen debatteras och diskuteras på olika forum. Det är som om de flesta som chattar tänker sig att vinsterna på aktier, görs i olika spekulativa förlustbolag. Och kanske är det så på kort sikt. På lite länge sikt bör man undvika förhoppningsbolagen, om man inte har speciella skäl att tro att det vänder till vinst.

I april 2010 gav Privata Affärer sina läsare rådet att placera i investmentbolag, med följande motivering:

Sett över de senaste fem åren har sju av Stockholmsbörsens investmentbolag klart överträffat snittet för sverigefonder, medan bara två har utvecklats klart sämre.

Utifrån detta drar Privata Affärer slutsatsen att investmentbolag är bättre än fonder för den som tror på en fortsatt bra börsutveckling.

Under inledningen av årets ovanligt branta börsuppgång (fram till 31 mars) är det dock bara tre av dessa elva investmentbolagsaktier som har stigit klart mer än Sverigefonderna (Kinnevik, Ratos och Svolder) medan fem av inte har hängt med (Bure, Investor, Latour, Lundbergs och Traction).

Många av investmentbolagen har dessutom tagit klart större risk mätt svängningar i aktiekursen (standardavvikelse), så det gäller att välja rätt tillfälle att sälja.

.....

0 comments

You need to to read and post comments.

Does this article violate Redeye’s Rules & Guidelines?