Mormors lilla kråka

2008-02-11 17:44, Edited at: 2010-06-11 11:07

Mormors lilla kråka ”Än slank det upp och än slank det ner och än slank det ner i diket!” Så skulle man kunna travestera den gamla barnvisan. Den halsbrytande resan på börsen fortsätter.

Vår svenska börs har - som vanligt – visat att den fortfarande är en trogen drabant på aktiestjärnhimlen till storebror i väst och följer Nasdaq tätt i spåren, men tar gärna ut svängarna lite extra. De amerikanska subprimelånen har i slutändan värst drabbat den svenska börsen, som hamnat på en global jumboplats (omräknat i dollar) tillsammans med Tokyobörsen, fast våra banker inte tycks ha varit i närheten av dem.

I ett globalt ekonomiskt sammanhang tillhör den svenska börsen inte bara den stora skaran av riskfyllda emerging markets, utan är en av de mest utsatta. Den stiger brantare än andra börser i bullmarknader och faller djupare i bearmarknader. Utländska storbolagsfonder, typ hedgefonder och pensionsfonder, särskilt amerikanska sådana, älskar att i positivt marknadsklimat placera sina tillgångar på vår lilla börs och lika snabbt dra dem tillbaka om marknadsklimatet slår om. Då hjälper det inte med fina bolagsrapporter och vd-uttalanden om att inga moln syns på framtidshimlen.

De mest optimistiska anhängarna till den s.k. superkonjunkturen trodde att Asien redan nu var moget att ta över taktpinnen i världsekonomin. Liksom USA hittills har byggt sitt välstånd på sin konsumerande medelklass trodde man att Asien också skulle kunna göra det, oberoende av hur det gick med ekonomin i den övriga världen. De växande kraven från deras alltmer kapitalstarka medelklass på en levnadsstandard jämbördig med den amerikanska och den europeiska skulle fungera som bränsle för en högkonjunktur av hittills ej skådat slag och till och med vara inledningen till en ny epok som innebar en större omvälvning än 1800-talets industriella revolution.

Nu tycks allt sådant vara totalt bortblåst ur placerarnas medvetanden. Den senaste börsutvecklingen har visat att om USA drabbas av nedgång så följer världens börser efter, även de asiatiska. Någon ”decoupling” (frikoppling) från USA som så många förutspått är det knappast någon som längre tror på.

Nyser Amerika får hela världen förkylning är ett ofta citerat talesätt. Men det verkar som om det inte är fråga om bara är en vanlig förkylning den här gången utan något långt allvarligare. I den nya globala ekonomin är alla beroende av alla på ett sätt som inneburit obehagliga överraskningar för många. Något av en dominoeffekt har utlösts eller hotar att utlösas på olika områden.

Avtar amerikanens köplust blir kinesen lidande: han får inte sälja lika mycket som tidigare. Sak samma gäller den övriga världens exportörer – USA:s konsumtionsglada befolkning har bidragit till att skapa tillväxt för de flesta. Också vi har fått vår del av kakan eftersom USA är vår tredje viktigaste exportmarknad.

Förutom krympande exportmöjligheter får bolagen också mindre betalt för sina varor på grund av den allt svagare dollarn, den vanligaste valutan i exportsammanhang.

Dessutom har många länder, särskilt i Asien och Sydamerika, sina valutor knutna till dollarn och drabbas därmed indirekt av dollarfallet. För USA innebär dock den sjunkande dollarn i detta sammanhang en fördel - deras exportbolag blir konkurrenskraftiga - men blir en stor nackdel för såväl våra som många andra länders exportbolag.

Amerikanska statsobligationer är världens vanligaste investeringsinstrument, vilket bidragit till att USA trots ökande budgetunderskott och finansiell obalans behållit sin ekonomiska styrka. Särskilt Kina har de senaste åren satt in sitt stora valutaöverskott praktiskt taget enbart i amerikanska statsobligationer, men också Japan och andra asiatiska länder. Den amerikanska subprimekrisen med åtföljande räntesänkningar från Feds sida utlöste i Kina och Japan den största avsäljningen av dollartillgångar sedan Rysslands betalningsinställning 1998, enligt China Daily. Misstankar om att Fed kommer att fortsätta att sänka räntan (med åtföljande dollarfall) har pressat dem till att successivt ytterligare reducera sina innehav av amerikanska tillgångar. Vilka konsekvenser kommer detta att få i slutändan?

Dessa dominoeffekter som nu gör sig påminda lite här och var i världen gör att strålkastarljuset fokuseras allt skarpare på det egentliga upphovet till det hela: de amerikanska konsumenterna. Subprimelån, sjunkande villapriser, som gör att de inte längre kan belåna den egna villan för att konsumera, dyr bensin, låg dollar med dyrare importvaror i släptåg, stigande inflation och ökande arbetslöshet – orkar de stå emot allt detta och ändå behålla köpglädjen?

Fed har med sina accelererande räntesänkningar visat att man prioriterar stimulansen av den sjunkande konsumtionen före inflationshotet - i valet mellan djävulen och Belsebub låter Fed det senare komma i andra hand. Därför har de amerikanska inköpschefernas rapporter blivit den enskilda faktor som har den största inverkan på börsens svängningar för närvarande vid sidan av bankkrisen. Bland annat orsakades det senaste tunga fallet på börserna världen över förra veckan av att inköpschefernas index för tjänstesektorn i USA var betydligt svagare än väntat. Detta fick i sin tur luften att gå ur banksektorn, o.s.v.…

Den stora frågan för tillfället är om det räcker med att man med hjälp av stimulanspaket och räntesänkningar kan få amerikanerna att konsumera bort den hotande recessionen. Räntesänkningar har en omedelbar psykologisk effekt - de verkar som ett snabbt uppåttjack på en deprimerad marknad. Men effekten är tyvärr av kort varaktighet, ofta med baksmälla som följd. I det här fallet en fruktan för att förhållandena kanske är värre än man trott - och eftertankens kranka blekhet sänker marknaderna ytterligare.

De egentliga goda effekterna av räntesänkningar kommer (som alla vet) med eftersläpning. De behöver lagras som ett fint vin. Först då kan de bli den vitamininjektion som får marknaderna att piggna till. Men då kan det vara för sent! De kan inte förhindra att USA just nu håller på att glida in i en recession och kanske drar med sig den övriga världen i fallet.

Allt detta vet redan de ”allvetande” marknaderna. De låter inte lura sig av stolta vd:ars uppvisande av starka bolagsrapporter om fjolårets resultat och uttalanden om positiva framtidsutsikter. Sådant räcker inte för att vända den nedåtgående börstrenden annat än högst tillfälligt. Analytikerna står handfallna inför marknadens sura reaktioner på de starka rapporterna – som om de inte fattade att dessa sedan länge är diskonterade och att det redan är en annan verklighet som gäller.

Fundamenta talar ett språk och marknaden ett annat. Den som är rädd om sitt kapital bör välja att lyssna på marknaden och slå dövörat till när glädjemysande vd:ar lägger fram sina strålande bolagsrapporter – och framför allt till analytikernas köpråd grundade på dessa.

Sedan i höstas har det vid sidan av korttidstrading (som den höga volatiliteten gjort synnerligen lönsam) varit blankningar som gällt.

Let the trend be your friend! Det rådet gäller i såväl uppgång som nedgång.