Tankar kring Finland

2014-04-08 12:04

Tankar kring Finland och hur politiken påverkar börsen.

Nästa måndag åker jag till finland och skall ta tempen på landet. Jag kommer att befinna mig en hel vecka i Helsingfors. Till hjälp blir att läsa Helsingin sanomat och Kauppalehti som är de två mest trovärda enligt mig inom ekonomi och världen. Som så många andra i Finland som gillar aktier så är Nokia ett företag som jag har i depån.

Vänstern leker med känslorna och gör lite som de vill 12 mandat av 200 mandat är borta. . Med andra ord de spelar ett spel. Högerpopulistiska Sannfinländarna och Vänstern försöker tidigarelägga valet. Gemensamma nämnaren är arbeten och paketen till bl.a. Grekland, Rauttaruukki till Sverige. Detta var mina egna tankar. Sedan finns det andra skäl också att vara försiktig.

På det kommer skattehöjningar: Saxat från Nordnet: https://www.nordnet.se/mux/web/analys/experterna/expert/kommentar.html?expert=LINDSTROM_LANG2&id=5692

Allt djupare depression med skattehöjningar

Under den gångna veckan fattade regeringen beslut om åtskilliga skatteförhöjningar vid sidan av utgiftsnedskärningarna. Behovet att skära i kostnaderna är uppenbart, eftersom de offentliga utgifterna i detta nu står för 58 procent av bruttonationalprodukten, vilket torde vara världsrekord åtminstone i väst. Skatteförhöjningarna är betydligt mera skadliga för vår ekonomi än kostnadsnedskärningarna, eftersom de leder till att den inhemska köpkraften fortsättningsvis uttunnas. Redan nu har den inhemska konsumtionen rasat. Vi får en ond cirkel, när den inhemska marknadens nedgång ökar arbetslösheten och företagens problem samtidigt som den offentliga sektorns utgifter växer. Vi upplever för tillfället den långvarigaste depressionen i vår ekonomiska historia. Depressionen har pågått sedan år 2008, vilket innebär att skatteförhöjningar i dag är rena rama giftet för vår ekonomi. De leder till att depressionen ytterligare fördjupas och förlängs.

Vid sidan av en minskad ekonomisk aktivitet har skattehöjningarna också en annan obehaglig egenskap. De äter upp livsrummet för den privata sektorn, vars uppgift är att finansiera den offentliga sektorn. Med en offentlig sektor, som är överstor i Finland i förhållande till folkhushållets bärkraft och uppenbart ineffektiv, börjar skattehöjningarnas förmåga att öka skatteintäkterna bli allt mera tvivelaktig. En oskälig skattebörda erbjuder bränsle för både laglig och olaglig skatteplanering och dessutom kan inte nationella gränser stoppa kapitalrörelser.

I synnerhet borde man akta sig för att ha en skattebörda, som är på en helt annan nivå än i andra länder. Vår nuvarande regering har redan för tredje gången i rad skärpt vår redan tidigare oskäligt höga arvsskatt, sannolikt på finansministerns initiativ. I våra grannländer Estland, Ryssland och Sverige finns ingen arvsskatt. Därför är det inte svårt att gissa, att våra mest välbärgade medborgare överväger att följa Björn Wahlroos exempel och bli skatteflyktingar. I synnerhet Sverige har alltid haft en hög skattegrad. Det är alarmerande, att också det landet börjar nästan se ut som ett skatteparadis. Vår nuvarande regering har skruvat åt skatteskruven så hårt, att också vår skattegrad ligger i världstoppen.

Speciellt problematisk i Finland är kapitalinkomstbeskattningen, som inte uppfyller ens de mest elementära krav i fråga om förutsebarhet eller neutralitet. I synnerhet från vänsterpartiernas sida väcker kapitalinkomstbeskattningen så starka ideologiska känslor, att varken landets nationalekonomiska intressen, skattens skälighet eller rättvisesynpunkter verkar ha någon betydelse. För ett par år sedan beslöt Jyrki Katainens regering att göra kapitalskatten progressiv, när det beslöts att kapitalinkomster på minst 50.000 euro beskattas med 32 procent i stället för 30 procent. Samtidigt var regeringen tydligen saligen ovetande om varför skatteexperterna ett par decennier tidigare hade förordat plattskatt för kapitalinkomster i stället för progressiv beskattning. Kapitalinkomsterna inflyter ju inte jämnt och förutsebart såsom löner och pensioner, utan ofta till och med under ett enda år till exempel i samband med företagsförsäljningar. I sådana fall leder en progressiv beskattning till ett oskäligt resultat. Politikerna verkar också vara lika ovetande om att kapitalinkomsterna är förenade med betydande risk jämfört med förvärvsinkomster och pensioner.

De borgerliga regeringspartierna insåg inte konsekvenserna, när de gick med på vänsterns krav att göra kapitalskatten progressiv. Till följd av detta får vi nu varje år bevittna en skamlig auktion, som går ut på att ropa över varandra i fråga om en sänkning av progressivitetströskeln och en höjning av skatteprocenterna. Redan efter endast ett år sänkte regeringen sålunda progressivitetströskeln till 40.000 euro. Förra veckan sänktes ribban ytterligare till 30.000 euro och samtidigt höjdes den högre skattesatsen till 33 procent.

På grund av dubbelbeskattningen beskattas i synnerhet börsbolagens utdelningar hårt, eftersom också företaget måste betala skatt på sina vinstmedel. Totalskatten på utdelning från börsbolag (samfundsskatten + aktieägarens skatt) är framdeles 40,4 procent eller 42,4 procent beroende på om utdelningsbeloppet överstiger eller understiger 30 000 euro. Skatten uppbärs genast från den första euron, varigenom Sven Svenssons utdelningsinkomster på 100 euro beskattas lika strängt som en direktionsmedlems löneinkomster.

De onoterade bolagen hör till det av regeringen omhuldade skattefrälset. De av dem utbetalade utdelningarna beskattas av någon orsak betydligt lindrigare än börsbolagens utdelningar, vilket torde vara unikt i världen. Utdelningsskatten borde givetvis vara lika för alla. Det är egenartat att diskriminera uttryckligen börsbolag i detta avseende. Borde inte samhället snarare stöda börsbolagen, vilkas aktiehandel är övervakad och transparent och vilka är tvungna att öppet redovisa för sin verksamhet?

Det ekonomiska läget i Finland är just nu tröstlöst. Under normala omständigheter ökar nationalekonomin med 3-4 procent per år. Nu är totalproduktionen dock klart under nivån för 2007-2008, och exporten har inte alls återhämtat sig efter raset i samband med 2008 års finanskris. Med Nokias hjälp återhämtade sig Finland efter depressionen i början av 1990-talet. Nu finns ingen ny Nokia inom synhåll. Tvärtom har hela det av Nokia ledda företagsklustret mer eller mindre försvunnit. Den av Talvivaara och Outokumpu representerade gruvindustrin och basmetallndustrin verkar nästan sjunga på sista versen, vartill Rautaruukki måste säljas till Sverige. Mediesektorn genomlider sin svåraste brytningstid genom tiderna och fick ytterligare sten på bördan genom att regeringen införde momsskyldighet för dess produkter. Skogsindustrins utsikter är närmast beklämmande. Till och med vår traditionellt starka verkstadssektor lider av den globala investeringstorkan.

I detta läge skulle man tro att alla är ense om att företagsverksamhet och företagande på allt sätt bör understödas. Vi har ett trängande behov av både ekonomsik tillväxt och nya arbetsplatser. Trots detta har vi starka politiska grupperingar, som på grund av en föråldrad och vinklad ideologi förhåller sig fientligt både till företag och till dem hänförliga kapitalinkomster.

Vem är då dessa hemska "kapitalister"? Finlands officiella statistik berättar, att 1.268.525 finländare fick beskattningsbara kapitalinkomster under år 2012. Den genomsnittliga kapitalinkomsten var cirka 5.200 euro, och den genomsnittliga utdelningsinkomsten från börsbolag endast ungefär en femtedel av detta. Under samma år 2012 var den genomsnilliga beskattningsbara förvärvsinkomsten mångdubbel, dvs. 26.100 euro. De beskattningsbara kapitalinkomsterna var inalles 6,6 miljarder euro, och bestod närmast av utdelningar, hyresinkomster och överlåtelsevinster.

I verkligheten är nästan alla personägare i börsbolagen vanliga småplacerare, som med redan en gång beskattade löne- och andra inkomster skaffat sig aktier för att få en högre beskattning än vad bankdepositionerna kan erbjuda. Antalet dylika småplacerare är cirka 900.000. Man skulle kunna tro, att småplacerarna är så många, att det inte skulle löna sig för politikerna att med vett och vilja diskriminera dem i samband med beslut om beskattningen. Så sker dessvärre.

I ett fungerande skattesystem kombineras en bred skattebas med en låg skattesats. Ifall man inte vill avstå från det nuvarande skattelapptäcket, borde åtminstone de minsta börsdividenderna befrias från dubbelbeskattning. Under decennier sköttes detta med ett dividend- och senare med ett förmögenhetsinkomstavdrag. I många år har statsmakten utlovat en skäligare beskattning av småplacerarnas utdelningsinkomster. I motsats till börsbolag beskattas utdelning från olistade företag betydligt lindrigare ända upp till hela 150.000 euro. Även vinstutdelning från andelslag gynnas i beskattningen. Räntan på andelskapital är skattefri upp till 1.500 euro.

Börsutdelningarna drabbas i verkligheten av en degressiv beskattning, eftersom börsbolagens minsta ägare behandlas relativt sett sämst. Storägarna har en mängd skattelättnader. Detta gäller exempelvis placeringsfonder, samhällsnyttiga samfund, ägarna till olistade företag, placering genom försäkringsbolag eller ägare med minst 10 procent av aktiestocken. För utländska placerare är vår beskattning knappast något problem.

Finland föregår också med ett märkligt exempel på osjälviskhet genom att diskriminera direkta aktieplaceringar till förmån för fonder. Det i fonderna placerade kapitalet försvinner närmast till utlandet, medan de direkta aktieplaceringarna görs nästan helt i inhemska bolag.

Den snedvridna utdelningsbeskattningen uppkom år 2005, då vi efter 12 år var tvungna att avstå från avoir fiscal (systemet med gottgörelse av bolagsskatten). Denna skatteform var en av de största framgångar vår skattehistoria upplevt, eftersom systemet ur skattebetalarens synvinkel var skälig, rättvis och överskådlig. Dessutom var skattemottagaren, dvs. staten, mer än nöjd, eftersom skatteintäkterna mångdubblades jämfört med tidigare tack vare en mycket bred skattebas. Den nuvarande smala skattebasen leder till att skatteintäkterna måste i huvudsak samlas in från småplacerarna.

Statsmakten har tidigare förhållit sig neutralt till dividendmottagarna och förståelsefullt till småplacerarna. Ett dividendavdrag på 500 mark togs i bruk i statsbeskattningen år 1969. Från år 1980 beviljades avdraget också i kommunalbeskattningen och därpåföljande år utvidgades det till att bli ett förmögenhetsinkomstavdrag. I avdraget gjorde årligen inflationsjusteringar. Ett motsvarande avdrag beviljas i dag endast för ränta på andelskapital.

Statsministern avgår i Finland.

Finländska börsen känns inte politisk stabil om man nu kan uttrycka sig så.

Stora Finska drakarna kommer sannorligen att dra sig mot Sverige eller andra länder.